Livet ur en dåres synvinkel

Dåren har börjat få (eller har han alltid haft det men inte förstått det?) nån sorts ångestattacker. Hjärtklappning, självmordstankar och hela skiten. Han kanske borde söka hjälp? Men vart ska han vända sig?

Han trodde att han mådde dåligt som tonåring, som i princip alla tonåringar gör, men det var inget. Problemet då var brist på förmåga att hantera det. Idag hanterar han långt större problem ännu han nånsin haft tidigare bättre än han gjorde då.

Han inser det löjliga i att referera till sig själv på det här sättet.

Vi vet alla att det finns krig och elände ute i världen, visst, men att påstå att vi har den minsta aning om hur det är vore en lögn. Vi kan inte föreställa oss hur det är och ignorerar det istället. Visst det går ut hjälpinsatser, miljarder kronor går till att ge hungiga mat och sjuka vård. Men när maten tar slut är de hungriga hungriga igen och fler blir sjuka. Man behandlar som alltid symptom.

Vi har säkerligen resurser nog för att skapa fungerande samhällen i världens fattigaste länder. Problemet är att våra egna dysfunktionella samhällen och vore konflikter med varandra slukar dom resurserna.

Vi behöver omforma våra samhällen från de destruktiva mekanismer de är till ett samhälle där alla är lika, ett samhälle som inte drivs av och driver på girighet, ett samhälle där alla gör vad de kan och får vad de behöver.

Om vi kan enas så är världsfred inte längre ett avlägset mål, det är snarare en självklarhet.

Jobbcoachingföretag, företag som ägnar sig åt att hjälpa arbetslösa ut i arbetslivet. det låter ju som en ganska bra idé. Fel!

Till att börja med så är de skattefinansierade företag, de betalas helt av staten. Är det rätt att skattebetalarnas pengar går rätt ner i fickan hos ett girigt privat företag. Ja det skulle det kunna vara om de uppvisade stora resultat. men de uppvisar inga stora resultat, faktum är att de knappast är mycket bättre än arbetsförmedlingen.

De är företagens motsvarighet till bidragssnyltare. Skillnaden är dock att de blir rika på kuppen utan att utföra något egentligt arbete

Detta är vad som händer när man privatiserar.

Alla mår vi dåligt ibland, väldigt många av oss har självmordtankar ibland men alla går självklart inte hos psykologer. Därav kan vi dra en slutsats, bara för att man mår dåligt psykiskt så betyder inte det att man är psykiskt sjuk. Ganska självklart faktiskt.

Men när någon mår dåligt på en daglig basis, verkligen skitdåligt, så antas det att den är psykiskt sjuk. Det stämmer inte alltid.

Man mår oftast dåligt av en anledning, långtidsarbetslöshet till exempel. Är det på något sätt sjukt att må dåligt när man sitter i en relativt hopplös situation? Nej absolut inte. Trots det behandlar man ofta bara psykiska problem, symptom, men gör inget eller väldigt lite åt den hopplösa situationen som orsakade allt, den verkliga sjukdomen.

Tack planka.nu för det ordet och för en del intressanta tankar. Det är ganska konstigt att i tider där miljön

“Trafikmaktsordningen är en hierarki bland trafikslag, med bilen i toppen och kollektivtrafiken, fotgängarna och cyklisterna underst, och tar sig uttryck i att dessa färdmedel tilldelas olika mycket resurser och plats.”
Skriver planka.nu

Det är ganska konstigt att man i tider med klimathot och miljöproblem prioriterar bilar men det beror nog mycket på att de flesta av oss inte ifrågasätter och tänker på saken.

Håller du inte med om att bilarna prioriteras högst? Du kan inte förneka att bilvägarna är de som snöröjs först medan trotoarerna inte alltid snöröjs över huvud taget. Fundera över hur stor del av sveriges yta som täcks ut av vägar och parkeringsplatser. Fundera sedan över underhållskostader till dessa. Just det.

Hur mycket resurser läggs på kollektivtrafiken då? Nästan inga, SJ till exempel förväntas ju gå runt själva utan nämnvärt stöd av skattepengar. Inte heller sponsras den som gör en insats och tar cykeln eller går varje dag. Om vi la lika mycket pengar på cyklar som på vägunderhåll så skulle cyklar förmodligen vara gratis!

Utöver det kan vi fundera över vilka som åker mest bil och vilka som inte gör det. Att äga en bil är av goda skäl inte billigt och därmed något som de fattigaste inte har råd med. Faktum är att socialbidragstagare uppmanas att sälja eventuella bilar. Att gynna biltrafik över bland annat kollektivtrafik är inte bara miljömässigt idiotiskt det är också ett sätt att öka klyftorna mellan fattiga och rika.

Vi borde reducera bilen till något man ansöker om att få äga och istället utöka kollektivtrafiken rejält och göra den gratis.

De flesta av oss har någon form av ideal, gränser vi inte passerar utan mycket goda skäl. Det kan vara Greenpeace-aktivisten som aldrig skulle arbeta för ett företag som skövlar regnskog till exempel. Ideal ses ofta som något ungdomligt, något som man släpper mer och mer med åren.

Vi unga förväntas alltså släppa våra ideal framförallt på arbetsmarknaden och jobba för vidriga företag som utnyttjar och lurar både sina anställda och sina kunder.

Jag vill tillägna det här inlägget alla som håller fast vid sina ideal, som hellre är fattiga än själlösa.

Stå upp för era ideal, låt aldrig någon tvinga er att svälja dem.

Har du nånsin haft den där känslan av att just ditt liv inte riktigt är "verkligt"?

Inte för att det hänt något överväldigande utan tvärt om?

Det har inte hänt något alls, ingenting. Det har gått så långt att du avundas de som utstått tragedier eftersom de i varje fall upplevt något "verkligt".

Livet känns inte riktigt verkligt när inget händer. Inga nämnvärde förändringar har skett på över ett år. Kärleken lyser med sin frånvaro. Inga förbättringar och inga nämnvärda försämringar heller.

Detta eviga stasis gör visserligen i sig självt situationen värre för varje dag som går.

Det är outhärdligt.

Det finns endel filmer där någon träffar en främling, en total främling som inte vet något om dig, inget alls. Någon som helt saknar koppling till ditt liv i övrigt. I filmerna är det ofta någon man träffar av en slump någonstans där man normalt inte pratar med främlingar. I filmerna blir de ofta förälskade i varandra.

Det är nog inte så konstigt. Finns det något mer befriande än att kunna vara precis vem du vill, berätta det du vill och dölja och glömma det du vill. För alla har vi något vi vill glömma, vissa mer än andra.

Kanske händer det bara i filmer men man kan ju alltid hoppas och hoppet kan i sig självt vara värt att leva för.

Inspiration från: My Life Whithout Me

Alla har vi blivit lärda att jobb inte är kul. Vare sig det har sagts uppriktigt till oss eller visats oss i handlingar. Man klagar över långa arbetsdagar, slit och stress. Man jobbar ihjäl sig och går in i väggen för att tjäna mer pengar. Man betalar skatt för att hjälpa bland annat de som är arbetslösa.

För trots att de flesta verkar ha mer jobb att göra ände klarar av finns det fortfarande många arbetslösa. Människor som lider dagligen av vetskapen att de inte är bra nog för samhället.

Tänk om man tog hjälp av alla dessa desperata människor för att slippa jobba övertid och stressa, vi skulle ju antagligen inte kosta samhället mer än vi gör nu och alla skulle må lite bättre.

Varför fortsätter vi i samma gamla spår när vi ser att de bara gör oss olyckliga?

Hopp, ett enkelt ord med så mycket innebörd. Hoppet är vad som håller dig flytande när livet är som värst. Hopp om att det ska bli bättre, drömmar om en ljusare framtid. Så länge du har förhoppningar kan du ta dig igenom nästan vad som helst.

Den arbetslöse som hoppas på ett jobb eller antagning till en utbildning. Den underbetalda arbetaren som hoppas på högre lön. Den ensamme som hoppas på kärlek och vänskap. Den sjuke som hoppas på att bli bättre. Hopp är fundamentalt för alla, utan det skulle vi inte överleva.

Men vad händer när hoppet tas ifrån oss, även om det bara är en del? När vägen vi hoppats gå visat sig oframkomlig? När vi gett upp?

Vi faller, vi behåller en gnutta hopp, bara tillräckligt för att överleva dagen.

"Pengar är inte allt." En fras som sagts så många gånger, om och om igen. Jag gillar den inte, den är sann, men den antyder mer än dess exakta betydelse. Den antyder att pengar är nästan allt, att pengar har ett egenvärde. Pengar i de flesta fall är siffror i en dator, varken mer eller mindre. Pengar har endast ett värde så länge någon vill ha dem.

Jag tänker på en scen ur den nya (amerikanska) filmen Zombieland där någon torkar sina tårar med en bunt sedlar, de har med samhället kollaps återgått till att endast vara papper. Det är ironsikt hur en film från kapitalismens centrum påpekar pengarnas förgänglighet.

Faktumet är att vi inte behöver pengar. Vi behöver mat, vatten och varandra. Vi lär oss att pengar är ett sätt att förenkla handel. En halvsanning, visst byteshandel är krångligt men pengar spelar en så mycket större roll i vårt samhälle. Vi tycks tro att alla problem kan lösas med pengar, vi beskattar bensinen och finansierar vården av sjuka, det hjälper men det är inte så enkelt.

När maten tar slut så svälter även den som är rik.

Jag vet det är klyschigt men det var tvunget att komma upp förr eller senare, kärlek om något är ju fyllt av dårskap.

Kärlek är enkelt och otroligt komplicerat. Kärlek är vad som gör livet värt att leva och vad som gör livet outhärdligt.

Vissa av oss har tur i kärlek, när vi sörjer ett avslutat förhållande påbörjas något nytt och vackert. Vissa av oss glömmer bort kärleken och kastar oss in i förhållande efter förhållande endast av rädsla för ensamhet. Vissa av oss har vant oss så vid olycklig kärlek att vi förväntar oss det.

Alla är vi lika förälskade i kärleken även om vi inte riktigt vet vad den är.

Kärleken kommer alltid med komplikationer men den är alltid värd att kämpa för.

Någon skrev i en kommentar att det är allt för lätt att bara minnas de soliga dagarna och visst har någon en poäng men samtidigt har många av oss motsatt problem. Många av oss har alldeles för lätt att minnas de dagar då solen aldrig ens verkar gå upp, personer som behöver påminnas om alla de bra dagarna för att kämpa sig igenom ännu en mörk dag.

För alla har vi någon gång sett solen om så bara genom ett moln, men innerst inne vet vi alla att den finns där och att bara den vetskapen är värd att leva för.

Avslutningsvis vill jag tacka för all positiv feedback jag fått för jag som de flesta andra gillar uppmärksamhet.

Det står "Från barn och dårar hör man sanningen", det är en sanning med modifikation. Sanning är något subjektivt, vad någon upplever som sant idag kan den uppleva som falskt imorgon.

Det enda som går att lita på är ens egna upplevelser eller kanske inte ens det, dina ögon kan lura dig och du kan tolka fel.

Ingenting är säkert men bara galenskap väntar den som slutar tro på sina egna upplevelser av vad som är verkligt.

Namnet på bloggen stals helt sonika från en låt av det eminenta bandet Apati.

Ge dem en chans.