Livet ur en dåres synvinkel

Det finns endel filmer där någon träffar en främling, en total främling som inte vet något om dig, inget alls. Någon som helt saknar koppling till ditt liv i övrigt. I filmerna är det ofta någon man träffar av en slump någonstans där man normalt inte pratar med främlingar. I filmerna blir de ofta förälskade i varandra.

Det är nog inte så konstigt. Finns det något mer befriande än att kunna vara precis vem du vill, berätta det du vill och dölja och glömma det du vill. För alla har vi något vi vill glömma, vissa mer än andra.

Kanske händer det bara i filmer men man kan ju alltid hoppas och hoppet kan i sig självt vara värt att leva för.

Inspiration från: My Life Whithout Me

Alla har vi blivit lärda att jobb inte är kul. Vare sig det har sagts uppriktigt till oss eller visats oss i handlingar. Man klagar över långa arbetsdagar, slit och stress. Man jobbar ihjäl sig och går in i väggen för att tjäna mer pengar. Man betalar skatt för att hjälpa bland annat de som är arbetslösa.

För trots att de flesta verkar ha mer jobb att göra ände klarar av finns det fortfarande många arbetslösa. Människor som lider dagligen av vetskapen att de inte är bra nog för samhället.

Tänk om man tog hjälp av alla dessa desperata människor för att slippa jobba övertid och stressa, vi skulle ju antagligen inte kosta samhället mer än vi gör nu och alla skulle må lite bättre.

Varför fortsätter vi i samma gamla spår när vi ser att de bara gör oss olyckliga?

Hopp, ett enkelt ord med så mycket innebörd. Hoppet är vad som håller dig flytande när livet är som värst. Hopp om att det ska bli bättre, drömmar om en ljusare framtid. Så länge du har förhoppningar kan du ta dig igenom nästan vad som helst.

Den arbetslöse som hoppas på ett jobb eller antagning till en utbildning. Den underbetalda arbetaren som hoppas på högre lön. Den ensamme som hoppas på kärlek och vänskap. Den sjuke som hoppas på att bli bättre. Hopp är fundamentalt för alla, utan det skulle vi inte överleva.

Men vad händer när hoppet tas ifrån oss, även om det bara är en del? När vägen vi hoppats gå visat sig oframkomlig? När vi gett upp?

Vi faller, vi behåller en gnutta hopp, bara tillräckligt för att överleva dagen.

"Pengar är inte allt." En fras som sagts så många gånger, om och om igen. Jag gillar den inte, den är sann, men den antyder mer än dess exakta betydelse. Den antyder att pengar är nästan allt, att pengar har ett egenvärde. Pengar i de flesta fall är siffror i en dator, varken mer eller mindre. Pengar har endast ett värde så länge någon vill ha dem.

Jag tänker på en scen ur den nya (amerikanska) filmen Zombieland där någon torkar sina tårar med en bunt sedlar, de har med samhället kollaps återgått till att endast vara papper. Det är ironsikt hur en film från kapitalismens centrum påpekar pengarnas förgänglighet.

Faktumet är att vi inte behöver pengar. Vi behöver mat, vatten och varandra. Vi lär oss att pengar är ett sätt att förenkla handel. En halvsanning, visst byteshandel är krångligt men pengar spelar en så mycket större roll i vårt samhälle. Vi tycks tro att alla problem kan lösas med pengar, vi beskattar bensinen och finansierar vården av sjuka, det hjälper men det är inte så enkelt.

När maten tar slut så svälter även den som är rik.

Jag vet det är klyschigt men det var tvunget att komma upp förr eller senare, kärlek om något är ju fyllt av dårskap.

Kärlek är enkelt och otroligt komplicerat. Kärlek är vad som gör livet värt att leva och vad som gör livet outhärdligt.

Vissa av oss har tur i kärlek, när vi sörjer ett avslutat förhållande påbörjas något nytt och vackert. Vissa av oss glömmer bort kärleken och kastar oss in i förhållande efter förhållande endast av rädsla för ensamhet. Vissa av oss har vant oss så vid olycklig kärlek att vi förväntar oss det.

Alla är vi lika förälskade i kärleken även om vi inte riktigt vet vad den är.

Kärleken kommer alltid med komplikationer men den är alltid värd att kämpa för.